Han kallades Zip, för det var den "tag" han använde när han med sprayfärg märkte hela Stockholm med förorter under slutet av 80-talet.
  Så småningom övergick han till inbrott och bilstölder och som första 15-åring i Sverige straffades han med fängelse. Två år senare dömdes han till sluten psykiatrisk vård vid Karsuddens sjukhus.
  I år fyller han 25 och avtjänar på Kumlaanstalten ett sjuårigt straff för dubbelrån, rån av två banker samtidigt. Om allt går enligt hans beräkningar blir han frigiven efter två tredjedelar av straffet, vilket innebär att han ska sitta här i nästan fyra år till.
  Han kommer från avdelningen till besöksrummet i blå träningsoverall, nya Nike-skor och papperstuss i örat, eftersom han råkade skära sig under rakningen.
  Besöksrummet luktar kvavt av gammal rök. Ena väggen pryds av en affisch från en utställning som ägde rum för tio år sedan. På bordet den obligatoriska hushållspappersrullen och buntar av informationsskrifter från folkhälsoinstitutet med rubriken "omtanke" och som berättar om könssjukdomar.

Zip berättar hur det var att komma till Sverige som 11-årig pojke med mamma och lillebror.
  -I Finland var jag duktig på fotboll. Och bra i skolan. Jag sitter inte här för att jag är dum i huvudet. Jag läser och skriver, jag är bra på att stava. Jag försöker plugga ett par timmar i veckan.
  De fina betygen och fotbollsintresset byttes snart mot skolk och småstölder. Sedan tog det bara ett par år innan han började längta efter klockor som kostade 10 000, för det var sånt killarna på gården höll sig med. I Finland såg han upp till dem som var duktiga i fotboll. I Sverige såg han upp till de där pojkarna som hunnit bli 16 år och skaffat bil och dyra klockor och därmed respekt.
  -Det var väl så att men ville höra till en grupp, säger han.
  Vi talar om hans tid som värsting och han minns de flesta socialsekreterare, poliser och vårdare. Skakar på huvudet när han läser om den vård i hemmet han så småningom dömdes till. När inget annat hjälpte.
  -Vård? Jag var ute på nätterna och låg hemma och sov på dagarna när jag skulle vårdas.

En av dem som arbetade med Zip när denne var ung säger att han har egenskaper som hade gjort honom till en bra företagsledare, om han hade använt dem på rätt sätt. En annan säger att han var en snäll och liten kille som ville bli polis. Det går dåligt ihop med bilden av en 17-åring som terroriserade och satte skräck i ett helt socialdistrikt. Eller en beväpnad rånare som säger att han inte skulle tveka att använda vapen, om det var överenskommet.
  Men när fotografen Lotta Ögren har framkallat bilderna så syns tydligt, på ett par av dem, en Zip som inte någon gång skymtade under vårt fem timmar långa besök, då han pratade om brott, resor, barn, drack fyra muggar blåbärssoppa, åt halstabletter och Delicatokakor och oroade sig för att det skulle synas på bilderna att han snusar. På dessa bilder finns en blick eller ett uttryck som vi inte känner igen, men som också måste vara han.
  Han säger att han redan som 14-åring valde liv. Och han överväger inte att byta det. För ett liv som kriminell är långt mycket bekvämare än att gå och slava på ett jobb för 10 000 i månaden när det finns så mycket pengar att bara gå in och hämta.
  -Framtiden? En lång resa jorden runt, en fin stereo, en snyggt inredd lägenhet. Några jackor per årstid i garderoben, fyra fem kostymer och en fin bil. Gärna en komplett Bang Olufsen-anläggning, men en sådan kostar minst 900 000. Och så några miljoner att leva av och ett jobb man inte har för pengarna. Fritidsledare, kanske.

Han kan tänka sig barn någon gång när han fått ihop så mycket pengar att han inte behöver stjäla mer och riskera att bli en pappa som sitter i fängelse. En son ska det vara, som han ska följa med på ishockeyträningar, stå bredvid och heja på. Det gjorde hans pappa. De har bra kontakt idag och Zip talar med respekt om sin pappa även om han saknade honom när han växte upp.
  Och så berättar han med ett leende att hans mamma spelar Bingolotto för att vinna pengar, så att han inte ska behöva begå fler brott. Han skakar på huvudet.
  -Om han drar in en miljon på klöverhjulet, ska hon ge bort det då? Jadå utan tvekan har hon sagt.
  Vi får gå ett varv till träningslokalen och ta lite bilder, åtföljda av en vakt som talar som de gör i Örebro och som snabbt låter förstå vilket slöseri han tycker att det är att bygga om de slitna lokalerna. Eller att kosta på de intagna gratis tandvård. I ögonhöjd sitter hans slipsnål i form av ett par handklovar.
  Tillbaka i besöksrummet frågar jag vad han hela tiden rymde till under de där åren. Han säger att han ville hem.
  När man frågar vad han vill till nu säger han "ut". Han vill gå på restaurang och äta italienskt.

Det regnar från en grå himmel och Zip tittar ut mot den höga muren, mot det pistagegröna stängslet och övervakningskamerorna som omgärdar det. Musik och pokerspel är det som får tiden att gå. Han har gott om cd-skivor. Bäst gillar han en som heter Svenska klassiker 1974-84.
  Många som haft med Zip att göra vill vara anonyma. En kvinnlig socialsekreterare talar om en uppfinningsrikedom utan like, en sällsynt ambitionsnivå när det gällde att hitta lösningar som kunde fungera för honom. Men hon tillägger också att socialtjänsten aldrig klarar av att vårda kriminella ungdomar på egen hand. Och så får man inte glömma deras vällust till pengar, säger hon.
  -Inga av de här killarna stal till droger utan för det värde grejerna representerade. Det var 80-tal och de samlade skinnkläder på hög. Det var pojkar som inget fått, som aldrig fick nog. Och jag tror inte man ska underskatta djupen i de hål som aldrig fylldes. Eller omättligheten.
  Och detta bekräftar Zip själv. De stal inte för att få droger utan för att få klockor, skinnbyxor, kläder, berättar han när han första gången ringer från Kumla.
  -Han var den värsta sortens kapitalist, berättar en av hans gamla vårdare.
  -Sådana som Zip träffar vi ett par varje år, säger Leif Birgander som arbetade med honom under en ev de korta tider han satt inlåst.
  -Men i dag placeras de i familjehem i stället för på institutioner. Vi vet att killar av hans sort ska vara där det finns så få som möjligt att manipulera. Han skulle kunna fungera bra i en familj med en eller två mycket starka vuxna.