Det tog tre år, kostade åtskilliga nätters arbete och böter för olaga intrång. Men nu är den färdig, P-O Sännås fotobok om ett gäng graffitimålande hip hopare.

  P-O Sännås från Enskede är frilandsfotograf till yrket, och parallellt med de vanliga fotouppdragen har han under lång tid jobbat med att följa graffitimålarna runt stan. Arbetet har nu resulterat i fotoboken Graffiti-ett gäng hip hopare och deras konst.
  -Det började med att vi skulle göra en artikel om en firma som jobbade med att ta bort klotter, men jag kom på att de här killarna var mycket intressantare.
  Vid Gropen i Högdalens centrum träffade han på några killar som han förstod var graffitimålare. Från deras stora trunkar hördes det karakteristiska rasslet av kulan i en sprayburk med färg. De hade inget emot att låta P-O följa med för att med sin kamera skildra graffitikulturen.
  -Jag blev snart betraktad som en i gänget trots att jag är mer än dubbelt så gammal, berättar han. De tyckte att det var kul med en vuxen med, särskilt en tokig fotograf. Alla de här killarna kommer från splittrade hem, många har aldrig sett någon pappa över huvud taget.

P-O följde sammanlagt ett hundratal hip hopare, nästan alla killar. En del är mycket konstnärliga graffitimålare, andra frenetiska "taggare" som klottrar sina signaturer överallt.
  -Det var som att upptäcka en helt ny värld, att vara på förbjudet område på nätterna. Spännande att få vara ung en gång till, men det var marigt att hänga med ibland, säger P-O med ett skratt.
  Många gånger har han varit med nere i underjorden, en värld han tidigare inte visste fanns. Första gången gällde det en "piece" som skulle färdigställas på S:t Eriksplans tunnelbanestation. Via en bakgård och en brandstege vid S:t Eriksbrons fäste klättrade de ner i tunnelbanan.
  -Det var häftigt, minns P-O. Det är väldigt speciellt att gå där på spåren, på de hala, vassa stenarna. Det luktar och låter och belysningen är dämpad. Och det är ju inte ofarligt, strömskenan finns där och rätt var det är kan det komma ett arbetståg. Natten innan hade de varit här, men "fått jagen" som de sa, och nu var de tillbaka för att måla färdigt inne på stationen.
  En annan gång var de nere i ett bergrum under Mörby centrum, där många tåg står uppställda under natten. Killarna hann måla många vagnar innan de blev upptäckta. Äventyret slutade i böter, för P-O:s del för olaga intrång.
  SL:s taktik är att ta vagnarna ur trafik så fort de blivit nedklottrade. Hellre en rejäl försening än att uppmuntra graffitin. Det gör att killarna har ytterst lite tid att hinna se sitt verk i rörelse.
  -De lägger ner ett enormt arbete för att få ut så lite, konstaterar P-O. Ofta går tåget raka vägen in till tvätten, och då står killarna där med kamera och plåtar sina målningar.
  Merparten av de svenska hip hoparna har invandrarbakgrund, och här ger det äntligen status att vara svart.

Hip hopkulturen kommer från New Yorks fattiga svarta stadsdelar och hade från början stolta ambitioner. Med graffiti, musik och dans skulle man bekämpa våld, droger och rasism.
  Att måla just tunnelbanetåg var ett sätt att sprida konsten och budskapet utanför den egna stadsdelen. Via tunnelbanenätet rullade graffitin in i de fina stadsdelarna på andra sidan stan, och ingen kunde undgå att se.
  Mycket av hip hopens originalidéer har gått förlorade längs vägen. Numera struntar de flesta graffitimålare i politik och samhällsfrågor, det finns hip hopare som både slåss och knarkar, och de som anklagas för att vara svarta rasister.
  -Det var en positiv kultur från början, en fin tanke, säger P-O. Men det blir aldrig riktigt som det var tänkt.

Själv försöker han låta bli att ta ställning till om hip hop och graffiti är bra eller dåliga företeelser. Hans ambition är att i sina bilder skildra gänget rakt upp och ner för betraktaren att själv ta ställning, en inställning han fått kritik för. Efter hans tidigare fotobok om skinheads tyckte många att han borde ha förhindrat våld och slagsmål istället för att bara fotografera. I graffitiboken skildras också brott och livsfarliga situationer som P-O plåtat istället för att förhindra.
  P-O värjer sig mot kritiken och menar att hans uppgift varit att skildra verkligheten bland gängen, inte att påverka dem att bli annorlunda.
  -Samma kritik har riktats mot den som tog bilden på polischefen i Saigon som sköt en FNL-fånge på gatan. Ändå var det kanske den bilden som vände kriget i Vietnam.

Flertalet av graffitimålarna lever i kriminalitetens utkanter. Färgen är dyr, och killarna själ den. För de flesta stannar det där, andra går vidare till rån och grövre inbrott. En del börjar med droger och fastnar i kriminalitet.
  -För en del har det gått riktigt dåligt, berättar P-O Sännås. En farstakille dog för bara några veckor sedan när han rökte heroin och tog tabletter, en farlig blandning som blivit på modet. Många använder inte några droger alls, men särskilt runt Farsta- och Rågsvedstrakten finns det många som använder mycket droger.
  -Men de flesta går det bra för, tillägger P-O. De håller på med hip hop och graffiti under några år i tonåren, sedan lägger de av och får andra intressen.